carolineakermans

Ja, det kan man verkligen säga! För en vecka sedan ville jag bara hem! Högen med skolarbete bara växte och växte och jag kunde nästan inte se nått ljust i min tillvaro förutom tanken på vad jag ska göra då jag kommer hem. Detta trots att jag har underbara vänner här som jag kan hitta på saker med när jag vill!

Jag kände mig allmänt jäkla bitter. Klagade verkligen på allt kändes det som och inte blev det väl så mycket bättre av att jag var tvungen att tippa ut min kaffemugg så att det blev kortslutning i datorn. Hade hur mycket skolarbete som helst att göra så det kunde ju inte komma mer opassandes. Kändes inte som om att det var meningen att jag skulle vara här! Som att jag skulle utsättas för prövningar tills dess jag gick under totalt.




Jag var helt enkelt tvungen att fatta ett beslut här och nu! Ska jag skita i allt och åka hem igen eller ska jag stanna kvar här i Prag och göra det bästa med den tid som är kvar och faktiskt njuta av att jag inte är hemma! Mitt beslut blev att stanna. Jag har bestämt mig nu! Ska nu kliva ut ur dimman och börja leva i nuet och inte på vad som komma skall!

Det är konstigt hur man fungerar som. Detta låter säkert som världens mest självklara grejj. Men ska jag va helt ärlig så såg jag inte det själv förrän för ca en vecka sedan. Det var då jag insåg att jag inte bara kan gå och klaga och vänta på nått bättre utan att göra nått åt saken. Det är ju bara jag själv som kan förändra min tillvaro och ingen annan. Sedan spelar det ju ingen roll hur kul man kommer ha senare i livet om man inte har kul på vägen. Det är ju som Miley Cyrus sjunger i sin låt The Climb, det är inte målet som är det viktiga utan det är ju resan dit!

Ja, detta var väl ett litet fragment ur min filosofiska sida!

Men jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite!