carolineakermans

Farfar dog för två veckor sedan. För mig är det är första gången som någon riktigt närstående går bort. Har funderat över hur jag skulle reagera och hur det skulle kännas. Ibland är jag väldigt ledsen men ibland känner jag en lättnad. Jag vill ju tro att farfar har det mycket bättre där han är just nu. Framför mig ser jag hur han helt obehindrat promenerar fram, hur han skrattar och pratar med alla sina vänner som också de fått överge detta liv och hur han njuter av tillvaron.

Även om jag inte kan se eller ta på farfar längre, så är han inte borta. Han kommer alltid att finnas i mitt liv och jag är så innerligt stolt och evigt tacksam för den tid jag fått med honom.

Jag kommer aldrig glömma hur han åt messmör direkt från smörkniven, hur han alltid skämtade om allt han inte hade varit såsom balettdansös, isprinsessa gymnast, hur han ropade på grannens katt Hjalmar, när han körde med baklastarn, när han ringde pga dataproblem. Kommer heller aldrig glömma när han och farmor båda med glimten i ögat smågnabbades med varandra.

En vecka innan begravningen samlades vi i den närmsta släkten för att få ta farväl av farfar i enskildhet. Vi sjöng en sång och sedan fick vi för sista gången se honom. Det var jobbigt men också vackert och han såg så oerhört fridfull ut. I fredags så hölls begravningen i Eds kyrka. Begravningen var fin, med mycket sång.

Tack för allt Älskade Farfar!